Upptäck Människokroppens Fascinerande Värld

Välkommen till AnatomiOnline, här kan du fördjupa dina kunskaper om människokroppen genom spännande faktatexter. På denna anatomiwebbplats används svenska, engelska och latinska begrepp.

Denna webbplats är under kontinuerlig utveckling. Nya anatomiska områden, illustrationer och informationsmaterial kommer att läggas till successivt. Tack för ditt tålamod medan vi bygger en mer omfattande kunskapsplattform.

Cell

Cellmembranet är cellens yttre avgränsning och fungerar som ett skyddande lager. Det är semipermeabelt (halvgenomsläppligt), vilket innebär att det reglerar vilka ämnen som får passera in och ut ur cellen. På så sätt kan cellen ta upp syre och näringsämnen samt transportera ut avfallsprodukter, samtidigt som cellens inre miljö hålls stabil.

Cytoplasma är det område i cellen som finns innanför cellmembranet men utanför cellkärnan. Det består av cytosol och cellens olika organeller.

I cellkärnan finns cellens genetiska material (DNA), som innehåller informationen som styr många av cellens funktioner. DNA innehåller även instruktionerna för proteinsyntesen, vilket gör cellkärnan central för produktionen av de proteiner som cellen behöver.

Mitokondrierna är organeller som har som huvuduppgift att producera energi åt cellen. De omvandlar energi från näringsämnen, framför allt glukos och fettsyror, till adenosintrifosfat (ATP), som fungerar som cellens viktigaste energibärare. ATP används sedan för att driva olika processer i cellen, exempelvis ämnesomsättning, transport av ämnen och muskelarbete.

Endoplasmatiska Nätverket (organell)har en central roll i produktion, bearbetning och transport av proteiner och lipider.

Ribosomer är små strukturer i cellen som har som huvuduppgift att tillverka proteiner.

Golgiapparaten är en organell som framför allt fungerar som cellens sorterings-, bearbetnings- och distributionscentral. Den tar emot proteiner och lipider från det endoplasmatiska nätverket (ER), bearbetar dem och skickar dem vidare till rätt plats i eller utanför cellen.

Lysosomer är små, membranomslutna organeller som fungerar som cellens nedbrytnings- och återvinningsstationer. De innehåller enzymer som bryter ner olika ämnen och cellmaterial. Lysosomer kan bland annat bryta ner utslitna eller skadade organeller, vilket är en del av cellens återvinningsprocess och kallas autofagi. Även material som har tagits upp i cellen genom exempelvis endocytos kan transporteras till lysosomerna och brytas ner.

Hjärtats och blodets cirkulation

Hjärtmuskeln (myokardiet) består av tvärstrimmig hjärtmuskelvävnad och är uppbyggd av specialiserade muskelceller som kallas kardiomyocyter. Kardiomyocyterna innehåller ett stort antal mitokondrier (ungefär 5 000–10 000 per cell, ibland fler), vilket ger en hög energiproduktion som krävs för hjärtats kontinuerliga arbete. Genom att kardiomyocyterna kan dra ihop sig rytmiskt och samordnat kan hjärtat pumpa blod genom kroppens cirkulationssystem.

Hjärtats uppgift är att pumpa blod genom kroppen. Sinusknutan fungerar som hjärtats pacemaker och skickar elektriska impulser som får höger och vänster förmak att dra ihop sig samtidigt. När impulsen har passerat förmaken når den AV-knutan (avknutan), som tar emot och fördröjer signalen en kort stund. Därefter skickas impulsen vidare genom His-bunten och slutligen till Purkinjefibrerna, som stimulerar kamrarna att dra ihop sig.

Hjärtats (cor) högra klaff kallas för trikuspidalisklaffen, eller segelklaffen. Den högra sidan innehåller syrefattigt och koldioxidrikt blod. Det är här som det syrefattiga blodet från hela kroppen (förutom lungorna) hamnar.

Beskrivningen av kammar och förmakskontraktion

Hjärtats retledningssystem styr hjärtats rytmiska arbete, som sker under hjärtcykeln och omfattar diastole och systole. Under systole kontraherar kamrarna och pumpar ut blodet från hjärtat, medan diastole innebär att hjärtat slappnar av och fylls med blod. Under diastole öppnas både trikuspidalisklaffen och mitralisklaffen, vilket gör att blodet kan strömma från förmaken ner till kamrarna. När kamrarna börjar kontrahera stängs dessa klaffar, vilket förhindrar att blodet rinner tillbaka till förmaken.

För att kontraktionen i hjärtat ska kunna ske behöver förmaken fyllas med blod. Det sker genom att venerna transporterar det syrefattiga blodet från kroppens vävnader tillbaka till hjärtats högra förmak. Samtidigt fylls vänster förmak (atrium sinistrum) med syrerikt blod som kommer från lungorna via lungvenerna (venae pulmonales).

Venernas uppdrag är att transportera blodet från både nedre och övre delen av kroppen (förutom lungor). Från den nedre delen av kroppen transporteras blodet via vena cava inferior (nedre hålvenen), medan blodet från den övre delen av kroppen kommer genom vena cava superior (övre hålvenen). Båda hålvenerna leder det syrefattiga blodet till höger förmak (atrium dextrum).

När båda förmaken är fyllda med blod sker en förmakskontraktion (förmakssystole). Under denna fas drar förmaken ihop sig och pressar det kvarvarande blodet genom segelklaffarna – trikuspidalisklaffen på höger sida och mitralisklaffen på vänster sida – ner till respektive kammare. Efter att blodet har passerat från förmaken till kamrarna blir förmaken nästan tomma och går in i en vilofas, det vill säga förmaksdiastole. Samtidigt fortsätter kamrarna att fyllas med blod och förbereder sig för nästa pumpfas.

När kamrarna är fulla med blod börjar kammarsystole (kammarkontraktion). Då drar höger och vänster kammare ihop sig kraftigt. Trycket i kamrarna ökar vilket gör att segelklaffarna stängs för att förhindra att blodet pressas tillbaka till förmaken. Därefter öppnas fickklaffarna – pulmonalisklaffen på höger sida och aortaklaffen på vänster sida – så att blodet kan lämna hjärtat.

Den högra kammaren pumpar det syrefattiga blodet genom lungartären (arteria pulmonalis) till lungorna där blodet syresätts. Den vänstra kammaren pumpar det syrerika blodet genom aorta ut till hela kroppen.

Efter kammarkontraktionen följer en avslappningsfas som kallas kammardiastole, där kamrarna åter slappnar av och börjar fyllas med blod igen. Hjärtcykeln upprepas kontinuerligt genom växlingen mellan diastole (avslappning och fyllnad) och systole (kontraktion och tömning).

Levern (Hepar)

Levern väger cirka 1 200–1 500 gram hos en vuxen person. Ungefär 20–30 % av det blod som hjärtat pumpar ut passerar genom levern. Om en del av levern opereras bort har levern en mycket god regenerationsförmåga och kan med tiden återbilda en stor del av den förlorade vävnaden. Levern producerar flera koagulationsfaktorer som är nödvändiga för att blodet ska kunna koagulera och därmed stoppa blödningar.

Levern är dessutom rik på mitokondrier och cytokromer, som är järninnehållande proteiner som bland annat deltar i cellernas energiomsättning och olika kemiska reaktioner.

Levern hjälper till att reglera blodglukosnivån i kroppen. En stabil blodglukosnivå är viktig eftersom hjärnan, erytrocyterna och andra vävnader behöver glukos för sin energiförsörjning. Levern kan lagra glukos som glykogen när blodglukosnivån är hög och frisätta glukos till blodet när blodglukosnivån sjunker. Erytrocyter är särskilt beroende av glukos eftersom de saknar mitokondrier och därför får sin energi genom glykolys utan att använda syre. Först kommer glukos från tarmen till levern via blodet. I levern omvandlas en del av glukosen till glykogen och lagras. När kroppen behöver energi kan glykogen omvandlas tillbaka till glukos, som sedan släpps ut i blodet och transporteras till kroppens organ och vävnader.

Gallproduktion

I levern finns celler som producerar galla, dessa kallas hepatocyter. Hepatocyterna både bildar och utsöndrar galla. Gallan utsöndras först i små kanaler mellan hepatocyterna som kallas gallkapillärer (canaliculi biliferi). Därefter leds gallan vidare genom allt större gallgångar till gallblåsan, där den kan lagras och koncentreras, eller direkt till tolvfingertarmen (duodenum).

I levern finns kolangiocyter, även kallade gallgångsceller. De är specialiserade epitelceller som klär insidan av gallgångarna. Deras viktigaste uppgift är att modifiera och transportera gallan som hepatocyterna har producerat. Kolangiocyterna utsöndrar framför allt bikarbonat och vatten, vilket gör gallan mer utspädd och alkalisk. Bikarbonatet bidrar även till att neutralisera magsyran när gallan når duodenum.

Gallans funktion

När fett kommer till duodenum stimuleras frisättningen av galla från gallblåsan. Gallan transporteras genom ductus choledochus (gemensamma gallgången) och töms i duodenum. Gallsalterna hjälper till att emulgera fett, vilket innebär att stora fettdroppar delas upp i mindre droppar. Detta ökar ytan för enzymet lipas, som kan spjälka fettet mer effektivt.

Gallan är även viktig för upptaget av fettlösliga vitaminer (A, D, E och K) i tarmen. Dessutom bidrar gallans innehåll till tarmens normala funktion och kan hämma tillväxten av vissa bakterier i tarmen. Via gallan transporteras också olika ämnen från levern ut ur kroppen, bland annat bilirubin, kolesterol, vissa metaboliter och fettlösliga läkemedel och läkemedelsmetaboliter.

Sköldkörteln (Thyroidea)

Sköldkörteln (thyroidea) ligger på framsidan av larynx (struphuvudet) och sträcker sig ned framför den övre delen av trachea (luftstrupen). Den väger vanligtvis omkring 25–50 gram och består av två lober, en höger och en vänster, som förbinds av ett smalt vävnadsband som kallas isthmus. Sköldkörteln är uppbyggd av många små blåsor som kallas folliklar. I folliklarna bildas och lagras sköldkörtelhormonerna tyroxin (T4) och trijodtyronin (T3). Hormonerna lagras i folliklarna innan de frisätts till blodet. Tyroxin (T4) bidrar bland annat till att öka kroppens ämnesomsättning och värmeproduktion, påverka hjärtats arbete och hjärtfrekvens, stödja hjärnans utveckling och funktion samt reglera hur kroppen använder kolhydrater, fett och proteiner. Det bidrar också till att kroppens celler kan producera och använda energi.

Trijodtyronin (T3) ökar ämnesomsättningen, hjärtfrekvensen och hjärtats aktivitet. Det påverkar kroppens syreförbrukning och energiförbrukning, bidrar till värmeproduktion och är viktigt för hjärnans utveckling och funktion. T3 påverkar även musklernas funktion och energianvändning, bidrar till normal tillväxt och utveckling samt reglerar hur kroppen använder kolhydrater, fett och proteiner.

Sköldkörteln (thyroidea) bidrar även till regleringen av kroppens kalciumbalans genom hormonet kalcitonin. Kalcitonin produceras av C-cellerna (parafollikulära celler) i sköldkörteln och frisätts när kalciumhalten i blodet stiger. Hormonet hjälper då till att sänka kalciumhalten i blodet, framför allt genom att hämma osteoklasterna, som normalt bryter ner benvävnad och frigör kalcium till blodet. När osteoklasternas aktivitet minskar, minskar även frisättningen av kalcium från skelettet. På så sätt bidrar kalcitonin till att bevara kalcium i skelettet och upprätthålla en normal kalciumhalt i blodet. Kalcium är viktigt för bland annat skelettets och tändernas uppbyggnad, musklernas funktion, nervsignalering och blodets koagulation.

Kalcitonin samverkar med paratyreoideahormon (PTH), som bildas i bisköldkörtlarna. PTH har i huvudsak motsatt effekt och bidrar till att öka kalciumhalten i blodet. Tillsammans med vitamin D är dessa hormoner viktiga för kroppens reglering av kalcium och för att skelettet ska kunna bibehålla sin normala struktur.

De hormoner påverkar ämnesomsättning (metabolismen) i cellerna och påverkar kroppstillväxt och psykisk utveckling under barndomen. När thyroidea störs, kan den producera för lite hormon (hypotyreos) eller för mycket (hypertyreos) En för hög produktion av sköldkörtelnshormon (hypertyreos) kan leda till att ämnesomsättning blir allvarlig hög. Detta kallas för thyreotoxicos. En underfunktion i thyroidea (hypotyreos) kan uppkomma till följd av autoimmunreaktion (hashimotto). Det ger låg produktion av sköljdkörtelhormon vilket gör att ämnesomsättningen sänks.

De första andningsvägarna

De övre luftvägarna, som utgör luftens ingång till kroppen, består av näsan (nasus), bihålorna (sinus paranasales), svalget (pharynx) och struphuvudet (larynx).

Näsan är uppbyggd av två näshålor (cavum nasi) som är separerade från varandra av en nässkiljevägg (septum nasi). Näshålans slemhinna innehåller körtlar, bland annat bägarceller (cellulae caliciformes), som producerar slem (mukus). Flimmerhåren (cilier) på slemhinnans yta renar inandningsluften genom att fånga upp och transportera bort damm, partiklar och mikroorganismer.

I näshålans tak finns luktsinnesceller (olfaktoriska receptorceller) som är inbäddade i slemhinnan och möjliggör vårt luktsinne. Näshålans huvudsakliga uppgift är att värma, fukta och rena inandningsluften innan den når de nedre luftvägarna.

Vid inandning passerar luften även genom bihålorna (sinus paranasales), som är luftfyllda hålrum i ansiktsskelettet. Människan har fyra par bihålor: käkhålorna (sinus maxillaris), pannbihålorna (sinus frontalis), silbenshålorna (sinus ethmoidales) och kilbenshålorna (sinus sphenoidales).

Bihålornas slemhinna innehåller seromukösa körtlar (glandulae seromucosae) som producerar sekret. Sekretet består av slem (mukus) och en serös, tunnflytande vätska som bidrar till att fukta och skydda luftvägarna. Flimmerhåren transporterar sedan sekretet genom bihålornas öppningar (ostia) till näshålan.

När sekret blir infekterat bildas det bihåleinflammation (sinuit).

Andningsvägarna

När vi andas in passerar luften genom näshålan (cavitas nasi), där den filtreras, värms upp och befuktas. Därefter passerar luften genom nasopharynx, oropharynx och laryngopharynx innan den fortsätter genom larynx (struphuvudet) och vidare ner i trachea (luftstrupen).

Trachea delar sig vid bifurcatio tracheae i två huvudbronker: bronchus principalis dexter och bronchus principalis sinister. Bronchus principalis dexter leder luften till höger lunga, medan bronchus principalis sinister leder luften till vänster lunga. Huvudbronkerna förgrenas sedan till allt mindre bronker och därefter till bronchioli (bronkioler), som slutligen övergår i alveoli (lungalveoler). I alveolerna sker gasutbytet mellan luften och blodet. Syre (O₂) diffunderar från luften i alveolerna genom alveolväggen och in i blodet, medan koldioxid (CO₂) diffunderar från blodet till alveolerna.

Alveolerna är små luftfyllda blåsor i lungorna där gasutbytet mellan luft och blod sker. Runt varje alveol finns ett nätverk av kapillärer som innehåller syrefattigt blod. Syret från luften i alveolerna diffunderar genom alveolväggen och kapillärväggen in i blodet, där det framför allt binds till hemoglobin i de röda blodkropparna. Samtidigt diffunderar koldioxid från blodet till alveolerna och lämnar kroppen när vi andas ut. För att gasutbytet ska fungera effektivt måste både luft nå alveolerna (ventilation) och blod cirkulera runt dem (perfusion). Blod som passerar områden där alveolerna inte är tillräckligt ventilerade kan inte ta upp lika mycket syre. Det innebär att blodet inte alltid får ett optimalt gasutbyte trots att det passerar genom lungorna.

Blodcirkulation mellan hjärtat och lungorna

Blodet som kommer från hjärtat till lungorna kommer från hjärtats högra kammaren (ventriculus dextra) som innehåller syrefattigt och koldioxidrikt blod. Blodet pumpas genom pulmonalisklaffen (valva trunci pulmonalis) och vidare ut i truncus pulmonalis. Därefter delar sig truncus pulmonalis i två lungartärer: arteria pulmonalis dextra, som leder blodet till höger lunga, och arteria pulmonalis sinistra, som leder blodet till vänster lunga. Inne i lungorna förgrenas lungartärerna till allt mindre blodkärl som slutligen bildar kapillärnät runt alveolerna. Där sker gasutbytet: koldioxid (CO₂) lämnar blodet och diffunderar in i alveolerna, medan syre (O₂) diffunderar från alveolerna in i blodet och binds till hemoglobin i erytrocyterna. Efter syresättningen i lungorna återvänder blodet till den vänstra sidan av hjärtat via lungvenerna (venae pulmonales). Den vänstra hjärthalvan tar alltså emot syrerikt blod från lungorna och pumpar sedan ut det till hela kroppen.

Diafragma och interkostalmusklerna

När vi andas in kallas det inspiration. Inspiration är framför allt en aktiv process där diafragma och interkostalmusklerna arbetar tillsammans för att öka volymen i bröstkorgen och därmed dra in luft i lungorna.

Den viktigaste andningsmuskeln är diafragma, som är en kupolformad muskel som skiljer thorax (bröstkorgen) från abdomen (bukhålan). När vi andas in kontraherar diafragma. Muskeln blir då plattare och sänks nedåt mot bukhålan. Detta gör att volymen i brösthålan ökar.

När vi andas in kontraherar de yttre interkostalmusklerna (mm. intercostales externi), vilket innebär att musklerna drar ihop sig och lyfter revbenen uppåt och utåt. Detta gör att bröstkorgen vidgas och att volymen i thorax ökar. Eftersom lungorna följer bröstkorgens rörelser genom pleuran, expanderar även lungorna. När lungornas volym ökar sjunker trycket inne i lungorna, vilket gör att luft strömmar in genom luftvägarna och ner till alveolerna.

Nervens och muskelns arbeta vid matsvälningen

N. hypoglossus (kranialnerv XII) är en huvudsakligen motorisk nerv som styr nästan alla tungans muskler. Den innerverar de yttre tungmusklerna m. genioglossus, m. hyoglossus och m. styloglossus.

M. genioglossus för tungan framåt och sänker den centrala delen av tungan. Den hjälper även till att förändra tungans form och position samt bidrar till att hålla tungan framåt och luftvägen öppen, särskilt under sömn.

M. hyoglossus sänker tungan och drar den bakåt. Den hjälper till att positionera tungan under tuggning och sväljning samt bidrar till att kontrollera tungans position vid tal.

M. styloglossus drar tungan bakåt och uppåt, särskilt den bakre och laterala delen. Muskeln hjälper även till att föra födan bakåt mot svalget under sväljning och att positionera tungan vid tal.

M. palatoglossus är den enda tungmuskeln som inte innerveras av n. hypoglossus (XII). Muskeln förbinder den mjuka gommen (palatum molle) med tungan . Den ligger i den främre gombågen, arcus palatoglossus, och har framför allt en viktig funktion vid sväljning. Muskeln har sitt ursprung i den mjuka gommen och fäster i tungans bakre och laterala del. När den kontraheras höjer den bakre delen av tungan och drar den mjuka gommen nedåt. Den hjälper därmed till att förtränga öppningen mellan munhålan och svalget och bidrar till att föra födan bakåt från munhålan mot oropharynx under sväljningen. En viktig anatomisk detalj är att m. palatoglossus är den enda tungmuskeln som inte innerveras av n. hypoglossus (XII). I stället får den sin motoriska innervation från n. vagus (X) via plexus pharyngeus.

tungbenet (Os hyoideum) är ett U-format och rörligt ben som ligger i halsen, mellan mandibula och larynx. Det har ingen direkt led med något annat ben utan hålls på plats av muskler och ligament. Os hyoideum fungerar som ett viktigt fäste för flera muskler i tungan, munbotten och halsen. Vid sväljning samarbetar dessa muskler för att förflytta os hyoideum uppåt och framåt. Denna rörelse bidrar till att larynx höjs, svalget vidgas och luftvägen skyddas när födan passerar från munhålan genom pharynx och vidare till esofagus. På så sätt har både n. hypoglossus och os hyoideum viktiga, men olika, roller i sväljningen: n. hypoglossus styr tungans rörelser, medan os hyoideum fungerar som ett rörligt stöd och fäste för muskler som deltar i sväljningsprocessen.

Exokrina enzymer

Lipas, Amylas och Trypsin

I pankreas exokrina del finns acinära celler som producerar och frisätter flera viktiga matsmältningsenzymer. Ett av dessa är trypsinogen, som är den inaktiva formen av enzymet trypsin. Trypsinogen transporteras tillsammans med pankreassaften till duodenum, där enzymet enteropeptidas aktiverar trypsinogen till det aktiva enzymet trypsin. Trypsin bryter ner proteiner till mindre peptider, som sedan bryts ner vidare till aminosyror som kan absorberas i tunntarmen. Trypsin aktiverar även andra proteolytiska enzymer från pankreas som hjälper till med proteinnedbrytningen.

De acinära cellerna producerar även amylas, som frisätts till pankreasgången och transporteras tillsammans med pankreassaften till duodenum. Där bryter pankreasamylas ner stärkelse och andra komplexa kolhydrater till mindre kolhydrater, framför allt maltos och oligosackarider. Dessa kan sedan brytas ner vidare till monosackarider, framför allt glukos, som kan absorberas i tunntarmen.

Ett annat viktigt enzym är lipas, som bryter ner fetter, framför allt triglycerider. Pankreaslipas produceras av de acinära cellerna och transporteras tillsammans med pankreassaften till duodenum. Där bryter lipaset ner triglycerider till framför allt fria fettsyror och monoglycerider. För att lipaset ska kunna arbeta effektivt behöver fettet först emulgeras av gallsalter från gallan. De bildade fettsyrorna och monoglyceriderna kan därefter tas upp av tunntarmens epitelceller.

Magsäckens anatomi, celler och funktion

Magsäcken (ventriculus) är en central del av mag-tarmkanalen där födan lagras, blandas och bearbetas kemiskt och mekaniskt innan den successivt töms vidare till duodenum (tolvfingertarmen). Magsäckens slemhinna är beklädd med mukösa celler som producerar mucin. Mucin bildar tillsammans med bikarbonat ett skyddande slemhinnebarriär som skyddar epitelet mot magsäckens sura miljö och proteolytiska enzymer.

Anatomiskt delas magsäcken huvudsakligen in i fundus, corpus och antrum. I fundus och corpus finns parietalceller, vilka producerar saltsyra (HCl) och intrinsic factor. Saltsyran skapar den låga pH-miljö som krävs för en effektiv proteinnedbrytning och bidrar dessutom till att omvandla det inaktiva enzymet pepsinogen till det aktiva enzymet pepsin. I samma delar av magsäcken finns zymogena celler (huvudceller) som producerar och frisätter pepsinogen.

I antrum finns G-celler, som producerar hormonet gastrin. Gastrin frisätts direkt till blodbanan och transporteras till fundus och corpus, där det stimulerar framför allt parietalcellerna till ökad utsöndring av saltsyra. Den ökade surhetsgraden leder i sin tur till aktivering av pepsinogen till pepsin. Pepsin bryter därefter ner proteiner till mindre peptider, vilket utgör en viktig del av den kemiska digestionen i magsäcken.

Fettvävnad

Fettvävnad (textus adiposus) fungerar även som ett endokrint organ, eftersom dess fettceller (adipocyter) producerar och frisätter hormoner, så kallade adipokiner. Två viktiga adipokiner är leptin och adiponektin.

Leptin skickar signaler till hypotalamus och bidrar till regleringen av aptit och energibalans genom att signalera hur stora kroppens energireserver är och hur mättnadskänslan påverkas efter födointag.

Adiponektin ökar insulinkänsligheten framför allt i skelettmuskulatur och lever, vilket gör att cellerna lättare kan ta upp och använda glukos som energikälla.

Perifera nervsystemet

Det perifera nervsystemet (PNS) består av nerver och nervganglier som förbinder centrala nervsystemet (CNS), alltså hjärnan och ryggmärgen, med resten av kroppen. PNS förmedlar både afferenta och efferenta nervsignaler. Afferenta nervsignaler leder information från kroppens sinnesreceptorer till CNS, exempelvis information om beröring, smärta, temperatur och tryck. Efferenta nervsignaler leder signaler från CNS till muskler och körtlar.

PNS delas funktionellt in i det somatiska nervsystemet och det autonoma nervsystemet. Det somatiska nervsystemet ansvarar främst för viljestyrda rörelser av skelettmuskler samt förmedlar sensorisk information från huden, musklerna och lederna. Det autonoma nervsystemet reglerar framför allt kroppens icke-viljestyrda funktioner, såsom hjärtfrekvens, blodtryck, matsmältning och körtelaktivitet.

PNS omfattar 12 par kranialnerver och 31 par spinalnerver (ryggmärgsnerver).

Det autonoma nervsystemet delas in i sympatiska, parasympatiska och enteriska nervsystemet. Det sympatiska nervsystemet aktiveras framför allt vid stress, rädsla eller fara och förbereder kroppen för fysisk aktivitet, exempelvis genom att öka hjärtfrekvensen och vidga luftvägarna. Det parasympatiska nervsystemet är mest aktivt under vila och återhämtning och bidrar bland annat till att sänka hjärtfrekvensen och stimulera matsmältningen.

Det enteriska nervsystemet finns huvudsakligen i mag-tarmkanalens vägg och reglerar bland annat tarmens rörelser, sekretion och blodflöde. Det kan fungera relativt självständigt men påverkas också av det sympatiska och parasympatiska nervsystemet. Det enteriska nervsystemet använder flera olika neurotransmittorer, bland annat acetylkolin, serotonin och dopamin.

I det sympatiska nervsystemet är noradrenalin en viktig neurotransmittor i signaleringen mellan postganglionära nervceller och målorgan. Adrenalin frisätts framför allt från binjuremärgen till blodet och fungerar då som ett hormon. I det parasympatiska nervsystemet är acetylkolin den viktigaste neurotransmittorn. Oxytocin är däremot inte en neurotransmittor i det parasympatiska nervsystemet, utan är främst ett hormon som produceras i hypotalamus och frisätts från neurohypofysen.

Hjärnhinnorna och cerebrospinalvätskan

Hjärnan och ryggmärgen omges av tre hjärnhinnor: dura mater (den hårda hjärnhinnan), arachnoidea (spindelvävshinnan) och pia mater (den mjuka hjärnhinnan). Mellan arachnoidea och pia mater finns subarachnoidalrummet, som innehåller cerebrospinalvätska (CSV).

Cerebrospinalvätskan bildas huvudsakligen av plexus choroideus, som finns i hjärnans ventriklar. Vätskan fungerar som ett mekaniskt skydd genom att dämpa stötar och rörelser, vilket minskar belastningen på hjärnan. Den bidrar även till att transportera vissa ämnen och till att föra bort metaboliska restprodukter från nervsystemet.

När cerebrospinalvätskan har cirkulerat i ventriklarna och subarachnoidalrummet återförs den till blodcirkulationen genom araknoidalvilli (granulationes arachnoideae), som framför allt tömmer vätskan i duras venösa sinus, exempelvis sinus sagittalis superior.

Mellan dura mater och arachnoidea finns ett potentiellt utrymme som kallas subduralrummet. Normalt innehåller detta utrymme ingen vätska. Om blodkärl slits sönder kan blod samlas här och orsaka en subduralblödning (subduralhematom).

Hypofysen

Hypofysen (hypophysis) är ett endokrint organ som spelar en central roll i regleringen av kroppens hormonsystem. Den styr funktionen hos flera andra endokrina körtlar, exempelvis sköldkörteln, binjurarna och könskörtlarna.

Hypofysen är förbunden med hypotalamus genom en smal förbindelsestruktur som kallas hypofysstjälken (infundibulum). Hypotalamus reglerar hypofysens hormonproduktion genom att skicka hormonella signaler till hypofysens fram- och baklob.

Hypofysens framlob (adenohypofysen) och baklob (neurohypofysen) producerar och frisätter olika hormoner som påverkar många av kroppens funktioner, såsom tillväxt, ämnesomsättning, vätskebalans och fortplantning.

ADH (antidiuretiskt hormon/vasopressin) och oxytocin bildas i hypotalamus. Därefter transporteras de genom nervfibrer till hypofysens baklob (neurohypofysen), där de lagras och frisätts vid behov.

Hypofysens framlob (adenohypofysen) producerar och frisätter flera hormoner, bland annat TSH (tyreoideastimulerande hormon), ACTH (adrenokortikotropt hormon), FSH (follikelstimulerande hormon), LH (luteiniserande hormon), prolaktin (LTH), β-endorfiner och MSH (melanocytstimulerande hormon).

Pars distalis är den största delen av adenohypofysen och innehåller de flesta hormonproducerande cellerna. Här syntetiseras och frisätts hypofyshormonerna tillväxthormon (GH), prolaktin (PRL/LTH), tyreoideastimulerande hormon (TSH), adrenokortikotropt hormon (ACTH), follikelstimulerande hormon (FSH) och luteiniserande hormon (LH). Frisättningen av dessa hormoner regleras av frisättande och hämmande hormoner från hypotalamus, som transporteras till adenohypofysen via hypofysens portasystem (vena portae hypophysialis). Hormonerna frisätts sedan till blodbanan och påverkar olika målorgan, bland annat sköldkörteln, binjurarna, könskörtlarna, bröstkörtlarna och skelettet.

Pars tuberalis omsluter hypofysstjälken (infundibulum) och innehåller främst hormonproducerande celler som liknar dem i pars distalis. Den anses delta i regleringen av adenohypofysens hormonproduktion och har en rik blodförsörjning genom hypofysens portasystem.

Pars intermedia är en tunn zon mellan adenohypofysen och neurohypofysen. Hos människan är denna del relativt liten, men den producerar små mängder melanocytstimulerande hormon (MSH). MSH påverkar melanocyterna i huden och stimulerar bildningen av pigmentet melanin, vilket bidrar till hudens pigmentering.

Basala ganglier

Striatum utgör den huvudsakliga ingångsstationen (input nucleus) i de basala ganglierna. Det är en subkortikal struktur som ligger djupt inne i storhjärnan (telencephalon), under hjärnbarken (cortex cerebri). Anatomiskt består striatum av nucleus caudatus och putamen. Putamen tar emot signaler från hjärnbarken och skickar dem vidare till andra delar av de basala ganglierna, där signalerna bearbetas för att reglera och finjustera viljestyrda rörelser. Striatum har även betydelse för bland annat inlärning, motivation och målinriktat beteende. Tillsammans med globus pallidus bildar nucleus caudatus och putamen det anatomiska området corpus striatum, även kallat den strimmiga kroppen.

Det är till striatum som de flesta nervsignaler från hjärnbarken (cortex cerebri) först skickas för att bearbetas innan informationen förs vidare genom de basala gangliernas olika nervkretsar. Signalerna tas huvudsakligen emot av medium spiny neurons (MSN), som delas in i D1-MSN och D2-MSN beroende på vilka dopaminreceptorer de uttrycker. I den direkta banan frisätter D1-MSN den hämmande signalsubstansen GABA till globus pallidus internus (GPi). Detta minskar GPi:s toniska hämning av thalamus, vilket leder till att thalamus skickar fler excitatoriska (glutamaterga) signaler till motorcortex. Resultatet blir en ökad aktivering av motorcortex och ett underlättande av viljestyrda rörelser.

I den indirekta banan frisätter D2-MSN GABA till globus pallidus externus (GPe). Detta leder via nucleus subthalamicus (STN) till en ökad aktivitet i GPi, som då förstärker sin hämning av thalamus. Resultatet blir att oönskade eller konkurrerande rörelser dämpas, vilket bidrar till att rörelserna blir mer precisa och välkontrollerade. Exempel på oönskade rörelser kan vara ofrivilliga eller felaktiga muskelaktiveringar som skulle kunna störa den avsedda rörelsen.

Nucleus caudatus tar emot excitatoriska glutamatsignaler och har kopplingar till flera områden i hjärnbarken, bland annat prefrontala cortex och somatosensoriska cortex. Dess centrala uppgift är att bidra till initiering och reglering av viljestyrda rörelser, men den deltar även i beslutsfattande, inlärning, arbetsminne, uppmärksamhet och målinriktade beteenden. Nucleus caudatus tar samtidigt emot dopaminsignaler från substantia nigra pars compacta (SNc), vilka reglerar aktiviteten hos medium spiny neurons (MSN), som utgör den dominerande nervcellstypen i nucleus caudatus. Dessa neuron använder GABA som signalsubstans och delas huvudsakligen in i D1-MSN, som främst ingår i den direkta banan, och D2-MSN, som främst ingår i den indirekta banan.

Efter att informationen har bearbetats skickar nucleus caudatus inhibitoriska GABA-signaler vidare, främst till globus pallidus internus (GPi), globus pallidus externus (GPe) och substantia nigra pars reticulata (SNr). Genom dessa kopplingar reglerar nucleus caudatus aktiviteten i de basala gangliernas nätverk och påverkar vilka signaler som når thalamus. Thalamus för sedan informationen vidare till hjärnbarken, där den bidrar till planering, initiering och finjustering av viljestyrda rörelser samt andra kognitiva funktioner.

Globus pallidus internus (GPi) fungerar tillsammans med substantia nigra pars reticulata (SNr) som den huvudsakliga utgångsstationen (output nucleus) i de basala ganglierna. GPi skickar kontinuerligt inhibitoriska GABA-signaler till thalamus och reglerar därmed hur mycket information som förs vidare till hjärnbarken. När den direkta banan aktiveras hämmas GPi av striatum, vilket minskar GPi hämning av thalamus. Thalamus kan då skicka fler excitatoriska glutamatsignaler till motoriska områden i hjärnbarken, vilket underlättar initiering och utförande av önskade rörelser.

Globus pallidus fungerar därför som ett viktigt regleringscentrum som avgör vilka motoriska signaler som ska förstärkas och vilka som ska hämmas. Genom samspelet mellan den direkta och den indirekta banan säkerställs att rörelser blir precisa, välkoordinerade och anpassade till situationen. Utöver motorisk kontroll deltar globus pallidus även i de basala gangliernas kretsar för kognition, motivation och emotion, eftersom dessa nätverk använder liknande principer för informationsbearbetning.

Skador eller störningar i globus pallidus kan leda till betydande motoriska symtom. Vid Parkinsons sjukdom leder dopaminbrist till ökad aktivitet i GPi, vilket medför en kraftigare hämning av thalamus. Detta bidrar till symtom som bradykinesi (långsamma rörelser), rigiditet och svårigheter att initiera rörelser. Vid andra neurologiska sjukdomar, såsom Huntingtons sjukdom, påverkas i stället den indirekta banan, vilket kan resultera i ofrivilliga och överdrivna rörelser. Globus pallidus är därför en viktig struktur både för normal motorisk funktion och vid flera neurologiska sjukdomstillstånd.

Substantia nigra pars reticulata (SNr) fungerar som en broms som förhindrar att onödiga rörelser släpps fram. Genom dessa kopplingar bidrar SNr till att reglera viljestyrda rörelser och ögonrörelser samt till att undertrycka oönskade rörelser. SNr påverkas indirekt av dopamin från substantia nigra pars compacta (SNc), som reglerar aktiviteten hos D1- och D2-MSN i striatum. På så sätt bidrar SNr även till att rörelser kan utföras på ett mjukt och välkoordinerat sätt.

SNr ligger i mesencephalon (mitthjärnan) och utgör tillsammans med substantia nigra pars compacta (SNc) substantia nigra. SNr består främst av GABA-producerande nervceller och fungerar som en utgångsstation från de basala ganglierna. Den tar främst emot signaler från D1-MSN i striatum och skickar hämmande signaler vidare till bland annat thalamus och colliculus superior. Ansvara för att reglera rörelser och kontroll av ögonrörelser. Substantia nigra pars reticulata (SNr) och de basala ganglierna hjälper till att hålla tillbaka motoriska program som inte ska aktiveras.

Substantia nigra pars compacta (SNc) ligger också i mesencephalon och består av dopaminproducerande nervceller. SNc skickar dopamin till striatum och reglerar aktiviteten hos både D1- och D2-MSN. SNc ansvarar för motivation, inlärning av nya beteenden, att förstärka handlingar som leder till belöning.

Nucleus subthalamicus (STN) är en liten men mycket viktig kärna i de basala ganglierna. Den ligger i diencephalon (mellanhjärnan), under thalamus och ovanför substantia nigra. STN är speciell eftersom den är en av få delar i de basala ganglierna som använder glutamat som signalsubstans. Det innebär att den har en exciterande (stimulerande) funktion och aktiverar framför allt globus pallidus internus (GPi) och substantia nigra pars reticulata (SNr). Genom dessa kopplingar fungerar STN som en bromsmekanism för oönskade rörelser och hjälper hjärnan att kontrollera och finjustera motoriken.

Nucleus accumbens är en del av ventrala striatum och ligger i telencephalon (storhjärnan) där nucleus caudatus och putamen möts. Nucleus accumbens fungerar som en viktig kopplingsstation mellan känslor, motivation, belöning och handlingar. Dess främsta uppgift är att hjälpa hjärnan att avgöra om en handling är värd att utföra och att skapa motivation att uppnå ett mål.

Den tar emot signaler från amygdala, som förmedlar känslor, och hippocampus, som bidrar med minnen och tidigare erfarenheter. Dessutom får nucleus accumbens dopaminsignaler från ventrala tegmentområdet (VTA). Dopamin reglerar aktiviteten hos de medium spiny neurons (MSN) som finns i nucleus accumbens och påverkar motivation, belöning och inlärning. Den består huvudsakligen av GABA-producerande medium spiny neurons (MSN) och skickar signaler vidare till ventrala pallidum. MSN delas in i D1-MSN och D2-MSN. Dessa nervceller bearbetar inkommande information och skickar därefter hämmande GABA-signaler främst till ventrala pallidum. Därifrån förs signalerna vidare till thalamus och tillbaka till prefrontala cortex, där de påverkar planering och genomförande av målinriktade handlingar.

Ventrala pallidum (ventral pallidum, VP) banan börjar med att prefrontala cortex skickar glutamatsignaler till nucleus accumbens i det ventrala striatum. Samtidigt skickar ventrala tegmentområdet (VTA) dopamin till nucleus accumbens, vilket reglerar motivation, belöning och drivkraft. Nucleus accumbens aktiverar därefter ventrala pallidum genom hämmande GABA-signaler.

Ventrala pallidum fungerar som en kopplingsstation som bearbetar information om belöning och motivation. Därefter skickar ventrala pallidum GABA-signaler vidare till framför allt thalamus, som i sin tur skickar glutamatsignaler tillbaka till prefrontala cortex och motoriska områden i hjärnbarken. På detta sätt kopplar ventrala pallidum samman känslor, motivation och belöning med planering och utförande av handlingar.

Medium spiny-neuroner (MSN, medium spiny neurons)

De viktigaste nervcellerna som ansvarar för basala gangliernas funktion och aktivering kallas Medium spiny-neuroner (MSN, medium spiny neurons). Dessa nervceller finns framför allt i striatum och bildar nervbanor som förmedlar signaler till andra delar av de basala ganglierna. Genom dessa nervkretsar bidrar MSN till kontrollen av viljestyrda rörelser, motoriskt lärande, motivation, belöning och vanebildning. MSN utgör cirka 90–95 % av nervcellerna i striatum.

MSN aktiveras främst av glutamat, som är hjärnans viktigaste stimulerande (excitatoriska) signalsubstans. Glutamat frisätts från nervceller i hjärnbarken (cortex cerebri) och skickar aktiverande signaler till MSN i striatum. När MSN aktiveras frisätter de därefter GABA, som är en hämmande (inhibitorisk) signalsubstans. GABA skickas vidare till andra delar av de basala ganglierna och minskar aktiviteten i dessa nervkretsar. På detta sätt hjälper MSN till att dämpa, finjustera och kontrollera styrkan i viljestyrda rörelser samt automatiserade rörelsemönster och muskelminne.

De områden i de basala ganglierna som MSN från striatum projicerar till är främst globus pallidus internus (GPi), där framför allt D1-MSN i den direkta banan projicerar, substantia nigra pars reticulata (SNr), som också främst tar emot signaler från D1-MSN, samt globus pallidus externus (GPe), som främst tar emot signaler från D2-MSN i den indirekta banan. MSN påverkar även substantia nigra pars compacta (SNc) och ventrala pallidum. Nucleus subthalamicus (STN) och thalamus påverkas däremot indirekt genom dessa kopplingar.

Dopaminsystem

I hjärnan finns glutamat, som är en viktig excitatorisk signalsubstans. Glutamat fungerar som en "gaspedal" genom att aktivera nervceller och möjliggöra effektiv kommunikation mellan nervceller.

Substantia nigra är en kärna som ligger i mesencephalon (mitthjärnan) och är en del av de basala gangliernas funktionella nätverk. Den innehåller dopaminproducerande nervceller och är viktig för att initiera och kontrollera rörelser. Den nigrostriatala banan utgår från substantia nigra i mitthjärnan (mesencephalon) och sträcker sig till striatum i de basala ganglierna. Banan använder främst dopamin som signalsubstans och har en viktig roll i att initiera, kontrollera och finjustera motoriska rörelser.

Inne i hjärnan finns mesolimbiska banan, som utgår från ventrala tegmentala området (VTA) och går framför allt till nucleus accumbens. Denna dopaminerga bana är kopplad till hjärnans belöningssystem och påverkar motivation, drivkraft och viljan att fortsätta med en aktivitet.

Den mesokortikala banan går från ventrala tegmentala området (VTA) till prefrontala cortex. Denna dopaminerga bana är viktig för kognitiva funktioner såsom tänkande, planering, uppmärksamhet och arbetsminne.

Den tuberoinfundibulära banan går från hypotalamus till hypofysen. Den reglerar prolaktinutsöndringen genom att dopamin från hypotalamus hämmar frisättningen av prolaktin från hypofysen.

Fasciculus arcuatus

Fasciculus arcuatus kopplar samman språkrelaterade områden i frontalloben och temporalloben. Det är en associationsbana i hjärnans vita substans som spelar en viktig roll för språk och tal. Banan förbinder framför allt bakre temporala språkregioner, inklusive Wernicke-relaterade områden, med främre frontala språkregioner, inklusive Brocas område.

Brocas område är ett språkrelaterat område som ligger i gyrus frontalis inferior i den språkdominanta hjärnhalvan, vanligtvis i vänster frontallob. Området omfattar framför allt Brodmann-områden 44 och 45 och är viktigt för språkproduktion, talplanering, grammatik och bearbetning samt organisering av språkljud. Brocas område hjälper hjärnan att planera och organisera ord till sammanhängande tal och att strukturera meningar grammatiskt.

Wernickes område ligger huvudsakligen i den bakre delen av temporalloben, framför allt i området kring gyrus temporalis superior, i den språkdominanta hjärnhalvan. Det är viktigt för bearbetning och förståelse av talat språk, bland annat genom att tolka språkljud och koppla dem till ord och deras betydelse.

Tillsammans ingår Brocas område, Wernicke-relaterade områden och Fasciculus arcuatus i ett större språknätverk som gör det möjligt att förstå, bearbeta, planera och producera språk.

Premotorcortex är beläget i pannloben, i Brodmannarea 6 (BA6) i frontalloben (lobus frontalis).

Premotorcortex har en viktig roll i planering och förberedelse av viljestyrda rörelser. Det samarbetar med primära motorcortex (M1), basala ganglierna och lillhjärnan (cerebellum). Tillsammans bidrar dessa strukturer till att planera, koordinera och utföra rörelser.

Innan en planerad rörelse utförs bearbetas information i premotorcortex. Därefter skickas signaler vidare till primära motorcortex (M1), som är beläget i Brodmannarea 4 (BA4). Primära motorcortex skickar sedan motoriska signaler vidare till musklerna för att utföra den planerade rörelsen.

I B6 tillsammans med premotorcortex ingår även Supplementära motorarean. Den supplementära motorarean har en viktig roll i planering och organisering av komplexa rörelser. Den hjälper till att strukturera flera rörelser i rätt ordning och bidrar till att inlärda och vältränade rörelser kan utföras mer automatiskt, utan att vi behöver tänka aktivt på varje enskild rörelse.

Primära motorcortex (M1)

M1 står för primära motorcortex, där M syftar på motorik och 1 på att det är det primära motoriska området. Området är framför allt kopplat till kontrollen av viljestyrda rörelser.

Primära motorcortex ligger i gyrus precentralis (vindlig i lobus frontalis) precis framför centralfåran (sulcus centralis). M1 motsvarar huvudsakligen Brodmann area 4 (BA4).

M1:s viktigaste uppgift är att skicka motoriska signaler till skelettmusklerna så att vi kan utföra olika viljestyrda rörelser. Signalerna leds bland annat genom ryggmärgen och vidare till muskler i exempelvis armar, ben och ansikte.

Viktigt är att uppmärksamma att M1 ensam bestämmer vilken rörelse vi ska göra. Planeringen och valet av rörelse involverar bland annat premotorcortex, supplementära motorarean, basala ganglierna och cerebellum. M1 är däremot mycket viktig för att omvandla den motoriska planen till konkreta nervsignaler som kan aktivera musklerna.

Bilden till vänster representerar den motoriska homunculus. Det är en karta som visar vilka delar av primära motorcortex (M1) som styr olika delar av kroppen och deras muskler.

Pyramidbanan (tractus corticospinalis)

Pyramidbanan (tractus corticospinalis) utgår huvudsakligen från primära motorcortex, som är belägen i Brodmannarea 4 (BA4) i gyrus precentralis, strax framför den centrala fåran (sulcus centralis). Härifrån skickas nervimpulser till skelettmusklerna för att möjliggöra viljemässiga rörelser.

Pyramidbanan får även nervfibrer från premotorcortex och det supplementära motorområdet, vilka är belägna i Brodmannarea 6 (BA6). Dessa områden deltar i planering, förberedelse och samordning av rörelser innan signalerna skickas vidare till primära motorcortex och därefter vidare genom pyramidbanan.

Premotorcortex (det premotoriska området) ansvarar för planering och förberedelse av viljemässiga rörelser. Området hjälper hjärnan att organisera en rörelse innan den utförs, till exempel att planera att sätta ena foten utanför sängen när man vaknar eller att sträcka sig efter ett glas.

Det supplementära motorområdet (SMA) är beläget på den mediala sidan av frontalloben i Brodmannarea 6 (BA6). Området ansvarar för att planera, initiera och samordna komplexa rörelser, särskilt rörelsesekvenser och rörelser som kräver samarbete mellan kroppens båda sidor. SMA arbetar nära tillsammans med premotorcortex och primära motorcortex för att säkerställa att rörelser utförs på ett smidigt och koordinerat sätt.

De cervikala nerverna (C1–C8) är åtta par spinalnerver som utgår från den cervikala delen av ryggmärgen. De innehåller både motoriska och sensoriska nervfibrer.

De motoriska nervfibrerna leder signaler från ryggmärgen till muskler och styr framför allt rörelser i nacke, hals, skuldra och övre extremitet. De sensoriska nervfibrerna leder information från kroppen tillbaka till ryggmärgen, exempelvis beröring, tryck, smärta, temperatur och proprioception.

De cervikala nerverna bildar två viktiga nervplexus. Plexus cervicalis (C1–C4) försörjer framför allt nacke och hals. Härifrån utgår nervus phrenicus (C3–C5), som styr diafragma och därför är viktig för andningen.

Plexus brachialis (C5–C8 + T1) försörjer axel, arm, underarm och hand. Från plexus brachialis bildas bland annat nervus musculocutaneus, nervus axillaris, nervus radialis, nervus medianus och nervus ulnaris, som ansvarar för motorik och känsel i den övre extremiteten.

Ögat (oculus) och synes väg till hjärnan

Ögonglobens vägg består av tre hinnor, senhinnan (sclare)/ hornhinnan (cornea) och åderhinnan (choroidea) och näthinna (retina). Senhinnan (sclera) är en stark och vit bindvävshinna. Senhinnans uppgift är att skydda ögats inre strukturer, ge ögat dess form och fungera som fästplats för de yttre ögonmusklerna. I den främre delen av ögat, istället för senhinnan, finns hornhinnan (cornea). Hornhinnan (cornea) saknar egna blodkärl och är därför avaskulär. Detta är viktigt eftersom hornhinnan måste vara genomskinlig för att kunna släppa igenom och bryta ljuset. Hornhinnan får i stället syre och näringsämnen genom diffusion. Den främre delen får framför allt syre från tårfilmen, medan den inre delen får näringsämnen och syre från kammarvattnet.

I mitten av ögat, istället för senhinnan, finns hornhinna som skyddar ögat från smuts, damm, mikroorganismer och andra partiklar. Hornhinnan har även som uppgift att skydda ögats inre delar och bryta ljuset som kommer in i ögat. När ljuset passerar genom hornhinnan fortsätter det vidare till linsen. Linsen kan ändra form genom påverkan av ciliarmuskeln (musculus ciliaris). När vi tittar på föremål långt bort är linsen mer platt, medan den blir tjockare när vi fokuserar på föremål nära oss. Denna process kallas ackommodation. När vi tittar på ett nära föremål kontraherar ciliarmuskeln (m. ciliaris), vilket minskar spänningen i zonulatrådarna (fibrae zonulares) som håller fast linsen. Linsen kan då bli mer rund och tjock, vilket ökar dess brytningsförmåga och gör att vi kan fokusera på nära föremål.

Längst bak i ögat träffar ljuset näthinnan (retina), som är ögats innersta hinna och innehåller två typer av fotoreceptorer: stavar (bacilli) och tappar (coni). Stavarna är mycket ljuskänsliga och används främst för att se i svagt ljus och mörker, medan tapparna ansvarar för färgseende och skarp syn vid goda ljusförhållanden. När ljuset träffar stavarna och tapparna omvandlas ljusenergin till elektriska nervsignaler. Signalerna förs vidare till bipolära celler och sedan till ganglieceller. Gangliecellernas axoner bildar nervus opticus (synnerven, kranialnerv II), som leder syninformationen från näthinnan till hjärnan. Informationen bearbetas framför allt i syncentrum i nackloben (lobus occipitalis), där synintrycket tolkas.

Åderhinnan är ett kärlrikt vävnadslager som framför allt försörjer den yttre delen av näthinnan med syre och näringsämnen. När åderhinnan når fram mot ögats främre del övergår den i ciliarkroppen. Ciliarkroppen innehåller ciliarmuskeln, som ändrar linsens form så att vi kan fokusera på både nära och långt håll. Ciliarepitel producerar kammarvatten, som fyller ögats främre och bakre kammare och bidrar till att försörja bland annat linsen och hornhinnan. Ciliarutskotten innehåller blodkärl och är täckta av ciliarepitel; de är framför allt viktiga för produktionen av kammarvatten.

Efter att ljuset passerat pupillen når det linsen (lens), som hjälper till att fokusera ljuset på näthinnan. Linsen kan ändra form genom påverkan av ciliarmuskeln (musculus ciliaris). När vi tittar på föremål långt bort är linsen mer platt, medan den blir tjockare när vi fokuserar på föremål nära oss. Därefter passerar ljuset genom glaskroppen (corpus vitreum), som fyller större delen av ögongloben och hjälper till att behålla ögats form.

I näthinnan finns även andra nervceller som hjälper till att bearbeta syninformationen. Horisontalceller samordnar signaler mellan stavar och tappar och bidrar till bättre kontrastseende genom att förstärka skillnader mellan ljusa och mörka områden. Amakrinceller bearbetar signalerna mellan bipolära celler och ganglieceller och bidrar bland annat till att vi kan uppfatta rörelser.

Nervers koppling med muskler

Nervus oculomotorius (CN III) är en kranialnerv som styr ögats rörelser samt reglerar linsens form och pupillens storlek. Nerven innerverar m. rectus superior, som för ögat uppåt, m. rectus inferior, som för ögat nedåt, m. rectus medialis, som för ögat inåt, och m. obliquus inferior, som framför allt för ögat uppåt och utåt. Nervus trochlearis (CN IV) är den fjärde kranialnerven och innerverar endast en ögonmuskel, nämligen m. obliquus superior. Muskeln hjälper framför allt till att föra ögat nedåt och utåt och bidrar även till inåtrotation (intorsion) av ögat. Nervus abducens (CN VI) är den sjätte kranialnerven och innerverar endast en ögonmuskel, nämligen m. rectus lateralis. Muskeln för ögongloben utåt, vilket kallas abduktion.

Stavar och tappar

Stavar är en typ av fotoreceptorceller som finns i näthinnan (retina) och har som huvudsaklig uppgift att registrera ljus. De är särskilt känsliga för svagt ljus och är därför viktiga för vårt seende på natten, i skymningen eller i mörka miljöer. Stavarna är mycket mer ljuskänsliga än tapparna och kan reagera på mycket små mängder ljus. Däremot kan stavarna inte urskilja olika färger som rött, grönt, gult eller blått. De registrerar framför allt ljusintensitet, vilket gör att de bidrar till ett svart-vitt eller gråskaligt seende. När det finns mycket ljus och många färger omkring oss är det framför allt tapparna som används. Tapparna är mindre ljuskänsliga än stavarna, men de gör det möjligt för oss att se färger och detaljer tydligt.

Stavarnas yttre del innehåller ett ljuskänsligt pigment som heter rhodopsin. När ljus träffar rhodopsin förändras retinal, vilket startar en signaleringskedja i staven. Detta gör att stavens elektriska laddning förändras

Synmedvetandet börjar i samma ögonblick som ljuset träffar ögat. Längst bak i ögat fångar fotoreceptorerna – stavarna och tapparna – upp ljuset och omvandlar det till elektriska nervsignaler. Dessa signaler skickas vidare till de bipolära cellerna i näthinnan, som bearbetar informationen och för den vidare till gangliecellerna. Gangliecellernas nervtrådar (axoner) samlas och bildar synnerven (nervus opticus, kranialnerv II), som transporterar informationen mot hjärnan.

I den laterala knäkroppen (corpus geniculatum laterale) i thalamus kopplas synsignalerna om och skickas vidare via synstrålningen (radiatio optica) till syncentrum i nacklobens primära syncortex, V1. Där analyserar hjärnan färger, former, rörelser och avstånd, vilket gör att vi medvetet kan tolka och förstå det vi ser.

I hypothalamus tas en mindre del av synsignalerna emot direkt från ögats näthinna. Där skickas signalerna vidare till den suprachiasmatiska kärnan, som fungerar som kroppens biologiska klocka. Denna struktur reglerar dygnsrytmen genom att anpassa kroppens fysiologiska processer efter ljus och mörker.

Insulin och glukagon

Insulin och glukagon är hormoner som bildas i de Langerhanska öarna (insulae pancreaticae) i bukspottkörteln (pankreas). Insulin produceras av betacellerna (β-cellerna) och har som huvudsaklig uppgift att sänka blodsockernivån. När vi äter kolhydrater bryts de ner till glukos, vilket gör att blodsockret stiger. Betacellerna känner av detta och frisätter insulin. Insulin stimulerar kroppens celler att ta upp glukos från blodet, där det kan användas som energi. Överskott av glukos lagras framför allt i lever och muskler som glykogen.

Glukagon produceras av alfacellerna (α-cellerna) och har motsatt funktion: det höjer blodsockernivån. När blodsockret sjunker stimulerar glukagon framför allt levern att bryta ner glykogen till glukos och frisätta glukos till blodet. När blodsockret stiger efter en måltid minskar utsöndringen av glukagon. På så sätt hjälper insulin och glukagon tillsammans till att upprätthålla en stabil blodsockernivå.

Binjurebarken

I binjurebarken bildas flera olika kortikosteroidhormoner, som kallas för mineralkortikoider och glukokortikoider. Båda två är steroidhormoner som bildas när vi får i oss kolesterol.

Binjurebarken (cortex glandulae suprarenalis) producerar mineralkortikoiden aldosteron, som reglerar kroppens elektrolytbalans genom att öka natriumreabsorptionen (Na⁺) och stimulera kaliumutsöndringen (K⁺) i njurarnas distala tubuli och samlingsrör.

Detta leder till att blodtrycket ökar och att mindre urin utsöndras, eftersom aldosteron gör att mer natrium återabsorberas från urinen tillbaka till blodet i de distala tubuli. När natrium återförs till blodet följer vatten med genom osmos, vilket innebär att mer vatten återabsorberas tillbaka till blodbanan. Resultatet blir en ökad blodvolym och därmed ett högre blodtryck.

Glukokortikoider (kortisol) reglerar omsättningen av kolhydrater, fett, proteiner och salt i kroppen. Kortisol frisätts framför allt vid stress, fysisk ansträngning och situationer där kroppen behöver extra energi.

Kortisol stimulerar levern att omvandla aminosyror från proteiner till glukos genom processen glukoneogenes, vilket leder till att blodsockernivån höjs och att kroppen får tillgång till mer energi. Vid långvarig eller kraftig kortisolpåverkan kan även muskelproteiner brytas ned, där aminosyrorna används som energikälla och för glukosproduktion.

Binjuremärgen

I binjuremärgen (medulla glandulae suprarenalis) finns specialiserade celler som kallas kromaffina celler (cellulae chromaffines). Dessa celler producerar och frisätter hormonerna adrenalin (epinefrin) och noradrenalin (norepinefrin).

Kromaffina celler aktiveras vid stressituationer genom det sympatiska nervsystemet och bidrar till kroppens kamp- eller flyktreaktion (”fight or flight”-respons).

Adrenalin påverkar kroppen genom att öka hjärtats frekvens (hjärtfrekvens) och kontraktionskraft, vilket leder till att hjärtat pumpar ut mer blod. Samtidigt ökar blodtrycket och blodgenomströmningen till skelettmuskulaturen. Dessutom vidgas bronkerna för att öka luftflödet till lungorna och pupillerna (pupillae) vidgas för att förbättra synförmågan.

Adrenalin ökar även kroppens energitillgång genom att stimulera nedbrytningen av glykogen (glykogenolys) i levern och musklerna. Detta leder till att mer glukos frigörs och att blodglukosnivån höjs, vilket ger cellerna snabb tillgång till energi vid stress eller fysisk aktivitet.

Njure

I människokroppen finns två njurar (renes). Njurarnas viktigaste uppgift är att filtrera blodet och avlägsna avfallsprodukter samt överskottsvätska, som utsöndras i form av urin. En av de viktigaste avfallsprodukterna är urinämne (urea). Varje njure är bönformad, cirka 10–12 cm lång och väger ungefär 150 gram. Blodet transporteras till njuren via njurartären (arteria renalis) och lämnar njuren via njurvenen (vena renalis). Både njurartären och njurvenen passerar genom njurporten (njurhilus). Det passerar 1500 liter blod genom njurarna, varje dygn.

Filtration i glomerulus och bildning av primärurin till sekundär urin

I varje njure finns cirka 1 miljon nefroner. Det är i nefronerna som urinen bildas och blodet renas. Där filtreras blodet, och avfallsprodukter samt överskottsvätska avskiljs för att bilda urin. Till var och en av de cirka 1 miljon nefronerna kommer en afferent arteriol (vas afferens) med syrerikt blod. Den afferenta arteriolen bildar ett nystan av kapillärer, kallat glomerulus. Kapillärer är kroppens minsta blodkärl och förbinder artärer med vener. Det är i kapillärerna som utbytet av syre, koldioxid, näringsämnen, hormoner och avfallsprodukter sker mellan blodet och kroppens vävnader. Artärer är blodkärl som för syrerikt blod genom njurporten (njurhilus) in till njuren och vidare till nefronen. Vener är blodkärl som transporterar syrefattigt och koldioxidrikt blod från njuren genom njurporten (njurhilus) tillbaka till hjärtat.

Glomerulus är omslutet av Bowmans kapsel (capsula glomerularis), som är en del av nefronet. Mellan glomerulus och Bowmans kapsel sker filtrationen av blodet, där blodplasma pressas genom filtreringsbarriären och samlas upp i Bowmans kapsel. Den filtrerade vätskan kallas primärurin och förs sedan vidare genom nefronets olika delar. Filtreringsbarriären i glomerulus fungerar som ett halvgenomsläppligt (semipermeabelt) filter och består av kapillärernas endotel, ett basalmembran och podocyter. Den är uppbyggd på ett sätt som gör att endast partiklar av en viss storlek kan passera igenom. De ämnen som är tillräckligt små för att filtreras till Bowmans kapsel är bland annat vatten, aminosyror, glukos, urinämne (urea) och joner som natrium. Det som stannar kvar i blodet och inte filtreras till Bowmans kapsel är framför allt röda blodkroppar och stora proteinmolekyler, eftersom de är för stora för att passera genom filtreringsbarriären. De stora partiklarna fortsätter med blodet genom den bortförande arteriolen (vas efferens), som lämnar glomerulus och bildar ett nätverk av kapillärer runt nefronets olika delar.

Efter att urinen har filtrerats från glomerulus till Bowmans kapsel transporteras den vidare genom proximala tubulus. Här sker en omfattande återresorption, där stora mängder vatten, glukos, aminosyror och joner återupptas från primärurinen tillbaka till blodet via de peritubulära kapillärerna. När tubulusvätskan når den nedåtgående delen av Henles slynga fortsätter återresorptionen, framför allt av vatten. Vatten lämnar tubulusvätskan genom osmos och går tillbaka till blodet, medan natrium och andra lösta ämnen i större utsträckning stannar kvar i tubulusvätskan.

Därefter fortsätter vätskan genom den uppåtgående delen av Henles slynga. Här sker ingen vattenåterresorption, men natrium och klorid transporteras aktivt tillbaka till blodet. Även kalium kan återupptas i mindre mängder. Denna process bidrar till att skapa den koncentrationsskillnad som behövs för att njuren ska kunna reglera urinens koncentration. När vätskan når distala tubuli (den sista delen av njurkanalen) sker den sista finjusteringen av urinens sammansättning. Här återupptas framför allt natrium och kalcium tillbaka till blodet. Samtidigt sker en utsöndring av kalium från blodet till tubulusvätskan. Detta gör att kroppen kan reglera mängden kalium i blodet och avlägsna överskott av kalium genom urinen.

slutet av distala tubuli och i kopplingstubulus kan hormonerna ADH (antidiuretiskt hormon) och aldosteron påverka njurens återupptag av vatten och salter. ADH gör cellerna mer genomsläppliga för vatten genom att införa vattenkanaler (akvaporiner) i cellmembranet. Resultatet blir att mer vatten återupptas från tubulusvätskan tillbaka till blodet, vilket leder till minskad urinmängd och mer koncentrerad urin. Aldosteron bidrar främst till ökat återupptag av natrium, vilket gör att vatten följer med tillbaka till blodet och bidrar till att reglera blodvolymen och blodtrycket.

Slutligen transporteras tubulusvätskan vidare till samlingsrören (ductus colligentes), där den sista regleringen av urinens sammansättning sker. Här avgörs hur mycket vatten och vissa joner som ska återupptas från tubulusvätskan tillbaka till blodet. I samlingsrören har hormonet ADH (antidiuretiskt hormon) en viktig funktion genom att reglera mängden vatten som återabsorberas. När kroppen behöver spara vatten ökar ADH mängden akvaporiner i samlingsrörens cellmembran, vilket gör att mer vatten kan passera tillbaka till blodet genom de omgivande kapillärerna. Detta leder till en mindre mängd och mer koncentrerad urin. Om kroppen däremot har ett överskott av vatten minskar ADH-frisättningen, vilket gör att färre vattenkanaler finns i samlingsrören. Då återupptas mindre vatten och en större mängd mer utspädd urin bildas.

Efter denna sista reglering har den ursprungliga primärurinen genomgått omfattande återabsorption och omvandlats till sekundärurin (färdig urin). Sekundärurinen innehåller framför allt vatten, urinämne (urea), kreatinin och överskott av joner, medan viktiga ämnen som glukos, aminosyror och stora mängder vatten och salter har återförts till blodet. Därefter lämnar urinen samlingsrören och fortsätter vidare till njurbäckenet (pelvis renalis), urinledaren (ureter) och slutligen urinblåsan.

Urinutsöndringens påverkning av hormoner

Urinutsöndringens mängd påverkas bland annat av hormoner som reglerar blodtrycket. I njurarna finns specialiserade celler som känner av förändringar i blodtrycket. När blodtrycket eller blodflödet till njurarna sjunker frisätter dessa celler enzymet renin.

Renin startar en hormonell kedjereaktion som kallas renin–angiotensin–aldosteron-systemet (RAAS). Renin omvandlar ett protein från levern, angiotensinogen, till angiotensin I. Därefter omvandlar enzymet ACE (angiotensinkonverterande enzym), som främst finns i lungornas blodkärl, angiotensin I till angiotensin II. Angiotensin II gör att blodkärlen drar ihop sig, vilket höjer blodtrycket. Det stimulerar även binjurebarken att frisätta hormonet aldosteron.

Aldosteron ökar återupptaget av natrium och vatten i njurarna, vilket leder till en ökad blodvolym och ett högre blodtryck som leder till vasokonstriktion. Samtidigt minskar urinmängden eftersom mer vatten återabsorberas tillbaka till blodet. Njurarna kan även känna av när det finns för lite syre i blodet. Som en reaktion ökar njurarna produktionen av hormonet erytropoetin (EPO), vilket stimulerar benmärgen att öka produktionen av röda blodkroppar. Utsöndring av angiotensin II bidrar även till att öka frisättningen av ADH (antidiuretiskt hormon). Om kroppen har en låg vattenvolym eller om blodets koncentration av salter ökar, känner hypotalamus av förändringen och stimulerar hypofysen att frisätta ADH.

ADH transporteras med blodet till njurarna, där det påverkar samlingsrören och gör att mer vatten återabsorberas från urinen tillbaka till blodet. Vattnet förflyttas genom osmos från njurtubuli till blodkärlen. När mer vatten återtas till blodet minskar urinmängden, urinen blir mer koncentrerad och blodvolymen ökar, vilket bidrar till att blodtrycket höjs.

Örets yttre delar

Helix (öronmusslans ytterrand) är örats yttre kant. Den börjar vid crus helicis och fortsätter runt öronmusslan fram till lobulus auriculae. Helix bidrar till att fånga upp ljudvågor och leda dem mot hörselgången (meatus acusticus externus). Helixens form och veck påverkar hur ljudvågorna reflekteras och förändras innan de når trumhinnan och därefter bearbetas av hjärnan.
Crus helicis är den främre, nedre delen av helix och utgör den punkt där helix börjar på öronmusslans framsida. Den är belägen i den främre delen av auricula, precis ovanför concha auriculae och framför cavum conchae. Dess viktigaste uppgift är att avgränsa och forma den övre delen av concha och bidra till öronmusslans struktur. Tillsammans med andra veck och fördjupningar i ytterörat påverkar crus helicis hur ljudvågor reflekteras och filtreras innan de når den yttre hörselgången (meatus acusticus externus). Dessa akustiska förändringar hjälper hjärnan att bland annat lokalisera ljudkällans riktning.
Anthelix ligger innanför och ungefär parallellt med helix. Anthelix löper uppåt och bakåt och delar sig upptill i två grenar: crus superius anthelicis och crus inferius anthelicis. Den bidrar till att ge öronmusslan dess form och stabilitet samt påverkar hur ljudvågor reflekteras och filtreras innan de når hörselgången. Dessa förändringar i ljudvågorna ger hjärnan viktig information för att kunna lokalisera ljudets riktning och källa.
Fossa triangularis är en triangelformad fördjupning i öronmusslan (auricula).Tillsammans med anthelix och andra strukturer i ytterörat bidrar den dock till att forma och påverka ljudvågornas reflektion och filtrering innan ljudet når hörselgången. Dessa akustiska förändringar hjälper hjärnan att bland annat lokalisera ljudkällans riktning.

5. Scapha är en långsmal, bågformad fördjupning i öronmusslan (auricula). Den ligger mellan helix och anthelix och följer deras bågformade riktning längs öronmusslans övre och bakre del.Den har ingen egen aktiv funktion, men är en viktig anatomisk del av öronmusslans form. Tillsammans med helix, anthelix och övriga strukturer i ytterörat bidrar scapha till att reflektera och filtrera ljudvågor innan de når hörselgången. Detta hjälper hjärnan att tolka ljudets egenskaper och framför allt att lokalisera ljudkällans riktning.

6. Concha auriculae är den stora, skålformade fördjupningen i öronmusslan (auricula) som ligger innanför anthelix och framför hörselgå ngens öppning. Den delas anatomiskt in i cymba conchae, som är den övre delen, och cavum conchae, som är den större och nedre delen.Concha fungerar som en viktig ljudfångande och ljudledande struktur. Dess skålform hjälper till att samla upp ljudvågor från omgivningen och reflektera dem mot den yttre hörselgången (meatus acusticus externus). Conchans form påverkar också hur olika frekvenser förstärks eller dämpas. Dessa förändringar i ljudvågorna ger hjärnan information som hjälper till att bestämma varifrån ett ljud kommer.

Trumhinnan (membrana tympani) har en central roll i hörseln eftersom den omvandlar ljudvågor i luften till mekaniska vibrationer. Hammarens (malleus) uppgift är att överföra och förstärka ljudets vibrationer från trumhinnan till städet och vidare till stigbygeln. Städets (incus) viktigaste uppgift är att överföra vibrationerna från hammarbenet till stigbygeln. När ljudvågor får trumhinnan att vibrera rör sig hammarbenet. Denna rörelse förs vidare till städet, som sedan överför den till stigbygeln.

Stigbygeln (stapes) viktigaste uppgift är att överföra ljudvibrationerna från städet till innerörat.

Fortplantingsorgan

Mannens fortplantningsorgan består av urinblåsa, blygdbenet, svällkroppar, penis, ollon, urinrör, testikel, pung, bitestikel, anus, prostata, ändtarmen och sädesblåsa.

Kvinnans fortplantningsorgan består av äggstock, urinblåsa, blygdben, klitoris, urinrör, vagina, yttre blygdläppar, anus, ändtarm, livmoderhals, livmoder, äggledare.

Kvinnans fortplantningsorganer har för uppgift att producera äggceller, ta emot mannens spermier och möjliggöra för en ny individ att utvecklas. Hos kvinnan består de yttre könsorganen av blygdläppar och klitoris. De inre könsorganen innefattar äggstockar, äggledare, livmoder och vagina.

Äggstockarna har till uppgift att producera äggceller och könshormonerna östrogen och progesteron. Äggstockarna står under inflytande av hypofysens framlob, som i sin tur styrs av hypothalamus.